15 sekunder tog det sen rann tårarna utan stopp,jag tittade på TV 4s En resa för livet.

Få människor förstår att det är precis en sån resa vi får vara med om Jennie och jag men vi får göra den gång på gång på gång.Vi får vara med och göra den skillnaden som många andra bara drömmer om.Vi får vara med att göra det för att vi tog ett beslut att vi ville göra det och att vi kunde göra det.

 

 

När man inte gör nåt för någon annan så är det ett aktivt val man gör.Det handlar extremt sällan om att man inte kan.

Alla kan kanske inte åka till Afrika och bygga skolor eller skriva låtar för att hjälpa till men i stort sett alla kan bidra med låt oss säga en hundralapp i månaden,en hundralapp som gör så stor skillnad så ni inte ens förstår det.

 

 

Det vi ser på Tvn finns.Är det verkligen så svårt att förstå och ta till sig? Hur kan nån ens tro att den enda verkligheten som finns är den som sker framför sina egna ögon?

Barn blir övergivna,vi har sett dem.Barn dör,vi har sett det också.Barn svälter,dom våldtas och dom blir misshandlade till oigenkännlighet och vi...vad gör vi? Dom allra flesta av oss stänger ögonen och vi väljer att inte se det som sker.Jag kan inte släppa det.

Vi kan inte rädda alla men alla kan vi göra något.

Fast besluten blir jag att vi ska lyckas med de barnen vi har valt att hjälpa.Aldrig att jag ger mig på det.Aldrig.