Nu är det snart 1 1/2 år sedan vi reste och hämtade Sams lillebror Pius från deras hemby Kooki i Kiwangala för att ta honom till Bristol i Nabweru i utkanten av Kampala.Han har inte varit hemma sedan dess.

Ca 7-8 timmar med buss pratar vi om så det är ju inte världens ände men likväl för långt och kostsamt för att ta sig den vägen alltför ofta.Men nu är det dags.Pius ska få resa hem.Tillsammans med Sam ska de resa hem för att under några dagar vara med i en Family Reuinion.Hela släkten samlas hemma i det som är hela familjens utgångspunkt för att se vad som behöver tas om hand på familjens ägor.

Det är där som Sams och Pius pappa ligger begravd och det är dit som även killarna kommer att begravas när det är dags för dem.

Deras farmor bor där,farbröder och fastrar och kusiner i massor.

Det är en bit att ta sig från Kiwangala till Kooki men när man kommer ut där så är det bedövande vackert precis som det är i Kiwangala.Jag visste inte att världen kunde vara så tyst eller för den delen så fridfull.

 

 

Det var en glad Sam jag pratade med idag innan de gav sig iväg.Han vill inte bo i Kooki nånsin igen men att komma hem är alltid förenat med en viss känsla och jag hoppas att killarna får bra dagar med sin stora familj.