Min resebubbla är så nära nu men jag vill verkligen inte in i den.Precis som alltid när jag reser ensam så vet jag ju att jag ska göra det,men det känns aldrig så.Det är vi, jag och Jennie som reser bara att hon stannar hemma i sista stund.Väl på plats på Landvetter så är jag verkligen okej med att åka ensam för det är så vi har det men jag vet ju inom mig att hon längtar ner precis lika mycket som jag gör men för henne tar det slut vid förberedelserna en del utav gångerna och det känns så orättvist.

 

Att resa ensam liknar ingenting annat och många undrar om det inte är tråkigt att göra det.Dom flesta kanske skulle tycka det men jag har inte ont utav det.Hade jag bara sluppit den kassa känslan av att Jennie missar våra barn så tycker jag faktiskt att det är ett utav de bästa sätten att resa.

Hur ofta har man chansen att bara vara med sig själv i nuet egentligen? Typ aldrig. Men om du har en resa på 20 timmar framför dig,varav 14 utav dem är på en sittplats inuti ett flygplan bredvid någon du aldrig tidigare mött då har du verkligen chansen att vara det och det är mer nyttigt än vad man kan tro.