Små händer i våra,tunna armar kring våra halsar och bruna intensiva ögon som tittar djupt i våra med 1000 frågor.

Frågor som vi inte kan besvara fastän vi vill.

Ibland när man får barnen i famnen kan man verkligen känna hur mycket dom behöver närheten.Ibland känns det som att dom kryper innanför skinnet på en och allt vi kan göra är att hålla lite mer,lite hårdare och lite längre och förlita oss på att det lilla kan göra skillnad för dem.

När barnen somnar i famnen på en vilket händer hela tiden så är det ofta man blir sittande med dem där och man önskar att allt det man känner för dem ska strömma över i dem och göra dem starkare.

Ofta kommer tårarna just när de små somnar för att man inte känner sig tillräcklig just då.Behoven är så stora och i det stora hela så är det så lite vi kan göra.

Det enda vi kan göra är att älska dem....Hur kan vi ens låta bli?