Det går inte en enda dag som jag inte längtar. De dryga 650 milen mellan Sverige och Uganda känns precis så långt som det faktiskt är. Alldeles för ofta känns det övermäktigt och ibland vet jag inte hur jag ska hantera just min längtan till människor som för bara 8 år sedan inte ens fanns i våra liv.

Ibland önskar jag att det fanns en av och på knapp för mina känslor,vad mycket lättare det hade varit.

Lättare att inte känna så mycket men antagligen hade vi gjort ett sämre jobb om vi inte gjorde det.

 

Ibland när längtan blir sådär stor på ett sätt som bara känns jobbigt då händer det att jag går ut för att lättare andas.

Om det är stjärnklart då så sätter jag mig under stjärnorna och blickar upp för då vet jag att dom iallafall sitter under samma stjärnor som jag gör om än väldigt långt borta.

Och kanske finns det nån där som faktiskt längtar lika mycket som jag gör.

 

 

                                                                                      Anna