Varför lär jag mig aldrig?

Det härliga oplanerade livet jag har lagt mig till med ställer till kaos i hjärnan ibland också. Som nu.

8 dagar kvar innan jag åker och våra väskor står opackade.Vi har inte ens hemma de grejerna som vi ska packa med.

Jag kallar mig själv de mest osmickrade sakerna inuti min hjärna och sen när jag sagt det där så gör jag inget iallafall och väskorna förblir tomma.

Hade det bara varit så att man kunnat fokusera 110 % på själva resan så är ju 8 dagar väldigt mycket men det där vanliga livet finns ju också,det livet med jobb,barn och hem.

Arbetet med Uganda ska ske vid sidan av allt det och den balansgången är inte särskilt lätt alltid.

 

 

Bristol finns alltid,alltid närvarande och trots att jag numera är lite bättre på att vara i nuet så finns ändå det dåliga samvetet där litegrann att jag är på fel plats oavsett vart jag befinner mig och känslan av att inte räcka till för dem som behöver oavsett vilket av länderna dom är i.Jag är glad att mina egna barn är äldre nu och att dom förstår att jag måste göra det här. Dom har sett och känt detsamma som jag och det gör att det blir lättare att ge sig iväg fastän mitt rätta hemma är med just dem.

 

 

Jag och Jennie fick något i våra liv som vi aldrig bad om.Det kom till oss och vi tog emot det.Det är svårt att förstå varför det blev just vi som fick chansen att vara med och förändra livet för människor i Afrika.

Ibland känns det som man står utanför och tittar in på det livet som om att det gällde nån annan och inte oss,ibland önskar man det också.Men oftast så känner man en stor stor tacksamhet att just vi blev utvalda och att vi tog emot det med våra armar öppna.