Nu är det bara timmar kvar innan jag ger mig iväg.Känslorna är delade som alltid men mest är jag lycklig för att vi tog möjligheten vi fick att hjälpa.Det har berikat vårt liv mer än vad nån förstår.

Jag fick äran att hänga med mina egna ungar i kväll och det är svårt att inte älska dem till vanvett.Dom blev så mycket bättre än vad jag nånsin varit eller vad jag någonsin vågade drömma om och jag är så stolt över att vara deras mamma.

 

Om mindre än 24 timmar så är jag i Uganda igen.Då har jag rest över 600 mil och jag har lämnat mitt hemland för att komma till ett annat land som också känns som hemma fastän det inte är det,men mitt hjärta bor där.

Jag reser med mig själv som så många gånger förr men jag är ändå inte inte ensam...Jennie är med mig på fast på avstånd hos våra älskade ungar på Bristol Academy.