I hjärtat finns det så mycket plats.Jag tror faktiskt inte att det kan bli fullt.Möjligtvis kan de det om man själv begränsar sig till hur många man vill ha där men annars tror jag verkligen inte det.

Som vi sagt otaliga gånger så valde vi inte Uganda.Vi hamnade bara där.Mest troligt för att vi behövde lära oss något och jag tror att vi har gjort det nu. De 8 åren som gått har passerat i en rasande fart och vi lär oss fortfarande.

 

 

Jag är på väg för elfte gången till Uganda och jag ser fram emot vad jag ska komma att lära mig den här gången.

I det stora hela kan jag ingenting men ändå kan jag så mycket.Min största kunskapskälla är utan tvekan Sam.

Han tror på att jag löser de situationerna jag hamnar i.Han är med all säkerhet orolig men han visar det aldrig och det gör mig trygg.I efterhand har jag fått veta hur otroligt rädd han var när jag fick malaria 2014 men aldrig att jag kände av hans rädsla.Hade jag vetat hur rädd han var hade jag antagligen varit ännu mer rädd än vad jag redan var,men när jag känner mig trygg då kan jag klara vad som helst.

 

 

Jag tror också att en stor del av att vi lyckats hålla ihop det här projektet i så många år nu jag och Jennie trots att så många människor fallit ifrån är just tryggheten vi känner med varandra.Vi rasar aldrig samtidigt.Jag skulle göra vad som helst för henne och jag vet att hon skulle göra detsamma för mig.Har man den tryggheten behöver man aldrig vara rädd för att kasta sig in i nya saker för där finns alltid nån att luta sig emot.

När jag tvekar så står hon stark och vise versa.Vi ser varandras dåliga sidor men vi accepterar dem,och med den vetskapen så blir vi starka tillsammans.

 

 

Frågar man mina barn har jag en typiskt arg min....Ibland är det svårt att förstå varandra i våra möten och allt går inte helt smärtfritt såklart.

 

 

Anna