Nu står jag med 29 dagar kvar till avfärd och som alltid känns det konstigt att inte Jennie ska med.Vi har vant oss vid att det är så här,att jag åker lite oftare men jag kan ändå inte riktigt hitta glädjen i själva resan innan jag är därnere för att jag vet att hon är kvar hemma. Sam är absolut ett fullgott sällskap när jag är där men han är inte lika rolig som Jennie....det är ingen jag känner iockförsig.

Fokus hamnar alltid på den årliga resan vi gör tillsammans för att det är den som räknas,det är dom som blir mest minnesvärda just för att vi har så himla roligt och för att det är då allt vårt arbete utförs på bästa sätt.

På mina mellanresor så kan jag kolla av att allt står rätt till,att allt är genomfört som vi kommit överens om och jag kan vara med barnen men jag kan aldrig göra det som vi gör när vi är tillsammans,jag är är inte tillräcklig för det.

 

 

Men nu räknar jag...29 dagar är snart 28 och sen är jag där i vårt älskade Uganda.Ensam men ändå så långt ifrån ensam jag kan vara...