Jag tänker att jag ska sluta fundera så mycket på allt.Att jag ska låta livet ha sin gång både här hemma och i Uganda.

Men det är svårt.Det är svårt att stå ensam utan att egentligen alls vara det.

Ett drygt år har gått sedan beslutet togs att vår familj skulle leva på olika håll.Vi är fortfarande en familj,det kan ingenting ändra på, fast inte på det sättet som det var meningen,men alltid är man inte bäst tillsammans fastän man trodde det. 

I Uganda finns det i stort sett inte en enda komplett kärnfamilj som vi så fint kallar det.Det finns nästan alltid ett syskon med i bilden som har en annan förälder,en ny mamma,en annan pappa, nån som kallar övriga barns mamma för faster eller pappa för morbror.Det är så där och det är inget konstigt med det.

Här älskar vi våra barn på ett helt annat sätt och vi värdesätter familjetiden annorlunda.Inte bättre än vad dom gör kanske,men annorlunda.En av mina favoritrejer är när alla ungar bara är hemma och vi kan samlas i soffan och bara hänga där.Jag behöver inte mer.Jag bryr mig inte om vi alla sitter med näsan i mobilen eller datorn för det är bara så,jag är sån själv och jag tänker inte begära annorlunda av dem.

Det viktiga är att dom vet att jag älskar dem och att det inte finns något i världen jag inte skulle göra för dem.