Nu har dom gett sig iväg igen brassbandet.Några veckors vila var allt dom fick och nu kuskar dom på vägarna igen för att spela för presidenten.Dagar kommer att bli till veckor ännu en gång och jag fattar inte att dom orkar,bara tanken på det får mig trött. Dom skulle ha fått vart iväg på en utflykt men det hanns inte med och dom blev utan ännu en gång våra stora killar och tjejer.Vi hoppas att dom förstår att det inte var vi som svek dem.

Sånt här kan få mig att fundera mig gråhårig...jag vill aldrig att dom tror att vi inte vill eller försöker.

 

 

Mina tankar är många just nu och jag har verkligen svårt att samla mig.Ibland blir det såhär i huvudet och man ifrågasätter allt om och om igen.Om det är värt det? Om man vill göra det här? Om vi kommer klara det överhuvudtaget?

Sen kommer tanken att vi ju redan har klarat det...allt som är gjort är ju gjort.Det blir ju aldrig ogjort liksom.

Men likväl så finns det där.Det är människor det handlar om och just idag är jag så vansinnigt rädd att det vi gör verkligen inte gör den nyttan som vi vill utan istället skapar ett behov som aldrig funnits om inte vi gjort det.

 

 

Ni hör ju? Jag borde verkligen inte alls skriva idag...jag borde nog dra nåt gammalt över mig och stanna där under,åtminstone till imorgon och då hoppas på att mina tankar är klarare än vad dom är just nu.