Jag vaknar av en Skype signal och då vet jag att det är Sam.Han är den enda som ringer mig där.Jag skyndar mig att svara och möts av ett stort varmt leende.Han är sig lik men ändå inte för leendet når inte hela vägen upp till ögonen som det brukar göra.Han har varit sjuk ett tag och vi har inte riktigt hittat källan till det och jag ser att det har tagit på honom litegrann.Han liksom så många andra lever från dag till dag för man vet ändå inte hur morgondagen kommer att se ut.

Samtalet fortgår och efter några minuter så ser jag helt plötsligt att han är där fullständigt,leendet når hela vägen och det känns otroligt bra och det är så jag önskar att han alltid skulle få se ut och alltid känna.

Med ansvar för sig själv,6 barn, och en mormor och en morfar så är det klart att det kostar på när han själv hela tiden blir sjuk.Även om han aldrig klagar eller säger att han påverkas av det så vet ju vi båda två att han gör det,det hade vem som helst gjort.

 

 

Nu har Sam ändå turen att vara en av dem som vi alla tycker väldigt mycket om.Han står inte längre utan ett skyddsnät som han gjorde förr och som nästan alla i Uganda fortfarande gör.Han vet att jag aldrig är längre än ett telefonsamtal bort och det skänker nog en del trygghet skulle jag tro...iallafall så hoppas jag det.

För Sam är vi inte vita längre.Vi är bara vi och det känns skönt att få vara det.