Vi vore nog inte mänskliga då....

Än en gång så fastnar jag i tanken på de små barnen i Uganda.Hur vi har kommit att stå för en form av trygghet för dem fastän vi inte ville det.De förtvivlade gråten men också de tysta tårarna när vi än en gång måste lämna dem. Dom stora bruna ögonen som tittar på en fulla med beundran och de tunna armarna om halsen som aldrig vill släppa.Dom vill inte släppa och vi vill inte heller.Det är en omedelbar kärlek till barn som inte på något sätt tillhör oss men som ändå har oss i ett fast grepp.

 

Sällan,eller aldrig lämnar de våra tankar och allt går ut på att kämpa för att ge dem en framtid.Inte bara en framtid i som att överleva utan en framtid med ett liv som är värt att leva.

Så många gånger har vi önskat att vi hade hållt distansen till barnen men det går inte,vi vore nog inte mänskliga då....

 

 

 

 

Anna

 

 

Läser inlägget och tårarna bara faller. Det är inte fel att bli någons stötte pelare. Det är något fantastiskt att kunna bidra med något så stort och fint som hop för någon annan. Inte varje människa klarar av det men ni gör det så ohämmat och osjälviskt. Ni är fantastíska och jag förstår reaktionerna som kommer när ni måste återvända hem igen. Men oavsett var ni är så är ni med dessa barn och de vet om det. För ni jobbar ifrån hjärtat <3