Ibland kommer den där längtan över en som ett trollslag.Det gjorde det igår.Jag blir som helt handlingsförlamad och kan verkligen inte ta mig för något.Jag blev sittande i soffan hemma och sen gick jag och la mig.

Det är ganska skönt när dom där stunderna kommer för de följs nästan alltid av ett jävlaranamma utan desslike.

Jag hittar en inre känsla som är stark och som vi måste ha för att ta oss igenom det här.Ibland svalnar den och det är då man känner för att ge upp,att det inte är värt det och att vi jobbar för nåt där vi aldrig kan nå mål,för det finns inget.

 

Men om vi gör allt vad vi kan,berättar för dem som vil höra och gör allt med hjärtat då kan man aldrig säga att vi har misslyckats.Då har vi nått så långt som vi kunde och det är bra nog.