När jag träffade Sam 2008 så vet jag inte varför han kom mig så nära så fort.Han var inte bättre än nån annan,eller mer fattig eller värre utsatt,han var bara Sam.Jag minns än idag mina ord till Jennie när dom lämnade oss den sista kvällen:

Jag kommer aldrig att glömma honom.Det kändes så självklart att jag inte skulle göra det och nu 8 år senare så vet jag att oavsett vad som händer så stämde min allra första känsla,jag kommer inte att glömma.

Idag är det få människor som kan få mig så galet tokig som han,men det finns också få människor som jag delar så mycket med.Han har sett alla mina sidor som i Uganda tenderar att inte alltid vara särskilt vackra för att man upplever så mycket saker men likväl så står han kvar,inte alltid nöjd med vad jag gör eller vad jag säger men alltid med en respekt för mig som människa och det är något av det vackraste jag vet.

 

 

Den här gången hände något som jag funderat en del över...Jag älskar barn,jag älskar att vara med dem och att lyssna på dem.Min stora dröm har alltid varit att jobba med dem.Nu tog inte mina drömmar mig dit och jag har valt en helt annan yrkesbana men likväl så var det de jag drömde om och en del av det får jag när jag är hos barnen på Bristol.Och så på den allra första dagen på skolan den här gången så ser jag ett nytt barn och hela jag fylls av nånting.Han kommer gåendes emot mig och vill upp i min famn.Och som den självklaraste saken i värrlden så tar jag upp honom.Han lägger sakta sitt huvud på min axel och inom ett par minuter så sover han.

 

 

När han vaknar en stund senare så frågar jag vad han heter,och med en tyst men klar röst så svarar han att han heter Kawalya Davis.Jag ryggar lite för Kawalya är också det namnet om Sam bär och han är den ende jag har hört med namnet sedan 2008 fastän det på inget vis är särskilt ovanligt.

Så finns det helt plötsligt 2 självklara Kawalyor i mitt liv.En gammal som funnits där i en halv evighet känns det som och så en alldeles ny liten som jag inte vet något om alls.Jag vet bara att han har en lillasyster,att han bara har en skoluniform att ha på sig och jag vet att jag heller aldrig kommer att glömma honom.