Ofta,ofta (oförtjänt ofta om ni frågar mig....) så får jag höra att jag är envis.Jag håller aldrig med...

Likväl så kommer det från alla håll och kanter så på senare tid så har jag kanske börjat inse att det är så.

Ibland är det en klar nackdel i fall där jag exempelvis borde söka läkarhjälp men hellre avstår för att jag faktiskt är lite rädd för dem och då händer det att jag blir onödigt mycket sjuk istället för att jag får hjälp i första läget.

Andra lägen kan vara att jag behöver ha saker gjorda men istället för att be om hjälp så löser jag det själv för att jag inte vill be om hjälp längre.Dåliga lägen att vara envis på.

 

Men alltid är det inte så dåligt att vara envis heller.Tack vare min envishet så reser jag ensam.Jag är inte rädd för att allting löser sig.Tack vare min och Jennies envishet så jobbar vi fortfarande med Bristol.Hade vi inte haft den så hade vi gett upp tusen gånger och sen tusen gånger till,alltså ett passande läge.Nästa passande läge är att jag bestämmer mig för att pärla armband igen i lite andra färger och vips så sitter jag där 160 armband senare som alla gått via mina händer,passande envishet i mina ögon sett.

Så allt ont har nåt gott med sig också...tur det.