Fastän han lever i sin dröm i allra högsta grad och fastän han har kommit så oöndligt mycket längre än vad han trodde var möjligt så tror jag ändå ibland att han önskar att han levde ett helt annat liv.Han kan aldrig nånsin koppla av.Tankarna är alltid,alltid där.

Jag pratade med han häromdagen och han sa Ni känns så långt borta. Och det är precis det jag känner också.

Vi är så ofta på fel plats.Han vet att han kan lita på oss men det finns inga andra där som han kan göra det med.

 

Vi kan skriva till varandra varenda dag på viber men det blir ändå aldrig detsamma som mötena på kontoret,armen om våra axlar och leendena som aldrig verkar vilja ta slut när vi är på plats.Det betyder allt.

Jag längtar tills vi ska dit igen.Först bara Jennie och jag innan vi tar emot gruppen några dagar senare.

Det känns stort att vi ska få uppleva Bristol tillsammans ensamma för första gången,8 år efter allt startade.

Det är faktiskt bara 69 dagar kvar tillsdess.