Helt plötsligt går jag så jävla sönder och jag är så nära ett bryt jag bara kan komma.

Jag är på helt fel plats och det sista som behövs just nu är att också jag bryter ihop.Inuti har jag redan gjort det men inte utåt.Utåt ler jag och säger allt som förväntas av mig och mer därtill.Jag förväntas vara på plats för det visar på nåt bra,jag vill bara gå därifrån.

Det är söndag på Bristol och det är en hälsa på dag för föräldrar.Det är då dom kommer med mat till sina barn,kanske lite godis och läsk.Barnen flyger om halsen på sina föräldrar,dom flesta föräldrarna visar inte särskilt mycket tillbaka,det vill säga tills dom ser att jag är där då ser det annorlunda ut.Då kramar dom tillbaka och lägger en arm om barnets axlar,men armen är inte öm,det ser hela jag.

Stämningen är lättsam om det det är den delen man väljer att se.Jag kan inte se den delen.Jag ser bara de barnen som inte får besök,de barnen som gråter så tyst för att ingen ska höra eller förstå att dom blev svikna igen.Att ingen kom den här gången heller.Jag vet inte hur många tårar jag torkar den här söndagen.

Jag vet inte hur många meningslösa ord jag viskar i barnens öron som kommer och kryper upp i famnen på mig för att jag var den enda som fanns för just dem då.Jag vet inte hur många små hjässor jag pussar för att försöka lindra lite av den smärtan som dom faktiskt genomlider.

Jag är inte den som ska göra det.Det finns andra som har satt de här barnen till världen och det är deras skyldighet att ta hand om dem.Men vem bryr sig om ett barn?

Tillbaka på hotellet är det min tur att gråta.Och tårarna vill aldrig ta slut.Jag är arg på människorna i Uganda som saknar empati för sina små människor.De människorna som är Ugandas framtid.Ser man dem inte nu,hur ska dom veta hur man ser nån annan sen då?

                                                                                      Anna