Efter en 15 timmars resa från Uganda så landade jag hemma i onsdags förmiddag.Bara timmar senare började jag jobba igen. Ett vaket nattpass för att sedan ha ytterligare ett nattpass natten efter.Nu är jag inne på dygn 3 med otroligt få timmars sömn så just nu går jag nog på nån autopilot tror jag.

Förkyld blev jag i Uganda varav trycket i öronen blev för stort i det lilla planet mellan Amsterdam och Göteborg så när det var dags för landning så sprack trumhinnan i mitt ena öra....Tack så hjärtligt för vänligheten sa jag,satan vad ont det gör.

Iallafall innan den spricker sen är det ingen fara längre.

 

Sova är numera inte min grej,just förutom när jag är i Uganda eller sover på hotell.Då sover jag som aldrig förr.

I Uganda antagligen för att jag vet att jag är på plats och kan påverka saker omedelbart och det ger mig ett schysst lugn inuti.För nog inser vi,precis som Jennie skrev häromdagen att våra resor ner är det som gör den verkliga skillnaden.Det är då vi ser vad vi behöver göra,vad vi ska jobba för och vad som vi kan låta dröja lite.

Det spelar ingen roll att vi får dagliga rapporter för vi ser ändå inte saker på samma vis.

 

 

Eddie skojar friskt om vår oerhörda känsla för planering för att Ugandierna själva saknar den helt.Han skrattar så det står härliga till ,samtidigt som han vet att vi har rätt.Vi hade aldrig varit där vi är idag utan en noggrann planering.

Han kan säga:Did we plan for this? När vi meddelar att så inte är fallet så vet han att vi kan behöva lite tid att få till det. Begreppet African time lever i allra högsta grad för där är tid ingenting och dom tillämpar sin egen tidräkning helt.Soon kan innebära 5 timmar eller nu.För oss betyder tid och planering allt.

 

 

Därför kan vi också erkänna att vi är väldigt nära smärtgränsen för vad vår planering klarar av just nu....Vi har gått från 167 boende barn förra terminen till ofattbara 190 nu bara ett par månader senare.Pressen ökar inte bara på Eddie utan också på Jennie och mig att leverera på nivåer vi aldrig ens varit i närheten utav tidigare.

Bara vetskapen om det får en att bli lite rädd.Vi vill ju inte bara ha en förvaringsplats för barnen.

Vi vill att dom ska kunna se tillbaka på sina liv och stolt säga att Jag.....jag var ett av Bristols barn och mitt liv var verkligen värt att leva.