Allt har gått i ett sedan jag kom hem i onsdags och det känns som att tiden rusar iväg.Vi har tusen saker att göra med loppisen men ändå kan jag inte samla ihop tankarna till det för jag är fortfarande kvar i Uganda både med hjärnan och hjärtat.Jag vet att jag måste befinna mig där jag är men det är lättare sagt än gjort.Jag ber inte om att få ha det såhär men jag har det ändå.Jag känner in allt och jag önskar att det skulle bli lättare att lämna dem efter varje gång men det är inte så.

Numera vet jag att jag kommer tillbaka till dem igen för jag är den enda som bestämmer det vilket i sig är väldigt skönt att veta.Jag är inte beroende av nån annan.

Jag drömmer om att få känslan av att när jag lämnar Uganda så lämnar hela jag och och är hemma med hela mig,men jag tror att den känslan är långt borta...hur ska man sluta tänka liksom?