Nu när jag står med inte särskilt många dagar kvar tills jag ska åka till Uganda igen,för tolfte gången faktiskt så är det inte bara med sprudlande lyckokänslor.Att leva med en fot i varje land är inte så enkelt som man kan tro och att kunna resa överhuvudtaget kräver en hel del uppoffringar emellan resorna också.Jobbet ska ställa upp på att man är borta och man ska själv göra allt man kan innan och efter man åker för att inte lämna för stor börda på dem.

Så samtidigt som man är oerhört tacksam att man kan, och ska åka så är vi oftast ganska trött när vi väl kliver på planet som tar oss till Uganda och till Bristol.Den tämligen långa flygresan är en transportsträcka som mest går ut på att vila inför det som komma skall.Väl på plats är vi fokuserade på barnen och på vårt arbete och då känner man inte så mycket annat annat än ren och skär lycka men innan så är man faktiskt ganska trött.

Jag känner att jag låter lite gnällig,det är inte det som är tanken men mitt i allt det fantastiska vi får vara med om så blir det extra tydligt precis innan resa att det är många ,många delar som ska klaffa för att allt det här ska funka överhuvudtaget och då är man glad att man inte är ensam i det.