Jag slår upp mina ögon och tittar på klockan,den är 5. Det känns inte som om jag har sovit nåt alls,fast jag har det om än inte särskilt bra. Jag vänder mig om för att sova mer men jag vet att det inte kommer att hända.

Vid den här tiden om en vecka har jag precis stigit på långflyget till Uganda och jag är vid det laget helt avslappnad skulle jag tro.Nu kan jag inte göra nåt annat än att bara vara med mig.

Jag känner tacksamhet för att jag har lärt mig att tycka om att vara själv och att inte det skrämmer mig alls.

Kanske för att jag är just bara själv,jag är inte ensam,det är en stor skillnad.

 

Jag tänker på alla människor som på riktigt är ensamma.Dom som inte har någon som skulle göra allt för dem så som min mamma gör för mig,eller som jag gör för mina barn och som min dotter kommer att göra för sitt ännu ofödda.

Dom människorna är inte bara själva,dom är ensamma.

 

Jag kliver upp och tittar ut över den ännu tomma skolgården,glad över att mitt liv är här tillsammans med mina människor.Jag är glad över att jag kan se det vackra i det jag har fått och glad över att jag kan se det vackra i nåt helt annat också som i så många andras ögon bara är elände.

Glad över att mitt liv fick fyllas av så många olika människor som alla har en alldeles egen plats hos just mig.