Det går inte med ord beskriva hur lättad man blir var gång det går rätt väg ur en sjukdom.Lille Bukenyas liv hängde på en skör tråd den här gången men han klarade sig och har efter en natt på klinik och ytterligare ett tag hemma hos storebror med återbesök hos doktorn repat sig fantastiskt bra och har nu fått åka hem till dom andra syskonen i Kawanda igen.

 

På nåt vis håller man nästan andan och man rycker till vid vart enda pling i mobilen när nån är sjuk.

På 8 år har vi, peppar,peppar, inte förlorat ett enda barn som vi känner till.Bristolbarn har med all säkerhet gått bort men inte några av de boende barnen som vi känner väl.Jag tycker det är jobbigt att veta att hanteringen av en död människa i Uganda är så odramatisk på nåt vis.Du dör,dagen efter är du i jorden.Vi skulle liksom inte ens hinna ner för att ta farväl om vi hade velat det.Efter det så tas du till platsen där din pappa kommer ifrån så begravs du där,så går livet vidare som om ingenting hade hänt. 

Men som sagt...det gick bra den här gången också och ordet som slår mig är än en gång tacksam.