Just den där dagen kommer jag aldrig att glömma.Det var i februari förra året,Sam skulle jobba och jag valde att ta en dag ledig från Bristol och följa med och kolla hur det går till att spela in en musikvideo i Uganda.

Varför jag minns dagen är väl egentligen inte mest för arbetets skull även om det var väldig roligt att få vara med utan mer för att jag på riktigt förstod hur allvarlig situationen är för barnen i våra fattiga länder.

Normalt när jag är ute och rör mig bland folk så försöker jag att inte dra till mig för mycket uppmärksamhet därför jag tycker att det är lite jobbigt att synas på det viset.Jag vill inte vara nån särskild bara för att jag råkar vara vit.

Jag håller mig gärna i bakgrunden och jag har tyckt att det har känts jobbigt att ta till mig barn som inte tillhör Bristol.

 

Men så hamnade vi där...i utkanten av Kampala,Ugandas huvudstad,och jag hinner inte vara på plats i mer än 2 minuter innan jag har barn runt omkring mig och naturligvis kan jag inte låta bli att ta upp dem.Hela jag känner att dom behöver något ,och jag kan ge dem det under den lilla tiden jag finns där och det är närhet.

Jag vet inte hur många barn som somnade i famnen den där dagen men det var många och fastän jag inte vill nåt hellre än att ha dem där så önskar jag ändå att dom inte ville...