I dag vaknade jag med ett ryck! Jag visste att jag hade drömt men drömmen var så tydlig att jag tvekade några sekunder innan jag insåg att jag var hemma och inte i Uganda som i drömmen.  Det sista innan jag somnade i går så skrev jag och Anna till varandra och det är inte första gången jag drömmer om just det som händer innan jag somnar....

 

Vi har ju våra olika sätt att leva jag och Anna och så ska det givetvis vara men varje gång hon åker så hugger det lite i hjärtat på mig när jag vet precis vilka dagar som väntar henne tillsammans med världens finaste ungar! Avundsjuk är jag aldrig enbart glad för hennes skull. 

 

För arbetets skull är det också otroligt bra att hon kan komma iväg lite oftare än mig, för det går nog inte en gång när hon varit där som det har dykt upp saker på skolan som vi måste ta i och ofta är det rätt akuta saker som dykt upp. Lika så var det denna gången och efter någon dag med kort  och samtal fram och tillbaka så tog vi igår ett stort och avgörade beslut gällande Bristol. Det kommer att bli jättebra för barnen som bor där men det kom lite hastigt och det kommer att krävas massa av pengar. Men när man ser hur det påverkar barnen som Anna gör på plats och som jag ser på korten som kommer samt när vi vet att vi har blundat för problemet lite för att skjuta det på framtiden så tog vi nu beslutet att bygga ut skolan med en sovsal till.

 

 

 

 

 

 

Det känns skönt i dag men det har varit två dagar med lite vånda då vi vet vad det innebär för Eddie på plats och för oss här hemma, men att det kommer att bli bra det är vi nog alla övertygade om nu.

 

I oktober är det som sagt min "tur" att komma tillbaka och nedräkningen har startat och längtan blir ju större när korten på barnen från Anna kommer till mig. Vad som ska bli så otroligt roligt med just denna resa är faktiskt att Martin ska följa med. I lite mer än 8 år han levt med att höra vad som händer på skolan, kolla på kort efter våra resor och höra om alla livsöden och nu ska han äntligen få se allt med egna ögon. Kanske blir det bara denna resan men då vet han i alla fall hur där ser ut, känner dofterna och förstår mig bättre när jag berättar om något.

Som lite extra glädje i det hela så följer våra tjejer med också och min mamma och moster, kan det bli bättre än så här tro? Tänk att få visa dom alla det som mitt hjärta brinner lite extra för.

 

Först så ska vi ta oss igenom vår stora loppis den 7 augusti, dagen ni får skriva upp i almanackan. Detta är tredje året i rad och vi hoppas på ännu en fantasisk dag likt tidigare år vilka har resluterat i så mycket till barnen på Bristol!

 

 

 

 

Där kommer att finnas fika, lotter och hembakat till försäljning

 

 

Vi tar tacksamt emot saker som ni kan tänka skänka till oss 

 

Vi kan dock inte ta emot stora möbler detta året, enbart mindre såsom hyllor, pallar, stolar osv

 

Kläder tar vi gärna om dom är hela, rena och inte har för många år på nacken....

 

Allt annat mellan himel och jord som du/ni har tröttnat på i hemmet tar vi gärna. Små prylar, stora prylar, lampor, barnleksaker, julsaker, skålar, väskor, böcker osv....

 

När solen lyser med sin frånvaro kan kanske kan dessa dagar bli till bra skåp och förrådsröjar dagar

 

 

Är vi på plats i Medborgarhuset för att ta emot era saker

 

Vill ni ringa oss så går det jättebra på 0731 545 305 (Jennie)

 

 

Sprid gärna informationen vidare och hjälp oss att hjälpa barnen på Bristol

 

TACK