Lite nu och lite då
Nu står vi här igen med att väskor ska packas.Bara 2 den här gången,men även det känns mycket just nu.
Tänker till och inser att i höst då vi reser igen handlar det om betydligt fler så det här är egentligen ingenting,men det är fortfarande svårt att veta vad man ska prioritera när allt behövs.Och med så kort varsel vi har på den här resan så finns inte heller tiden att gå igenom allt och få tag på precis rätt saker.Men det blir nog bra ändå.
Sitter och tittar lite bakåt i bloggen och hittar det här som jag skrev för 2 år sedan och jag känner fortfarande detsamma.
Jag hade inte vart hel om vi inte försökt göra allt vi kan...
Tänk att jag faktiskt gör det gång på gång. Jag lämnar mina barn och reser till någon annans....Jag vet varför jag gör det, för jag hade inte varit hel annars.Hela jag brinner för att få förändra och förbättra för barnen på Bristol och jag vet att försöker jag inte fullt ut så kommer jag att ångra mig för resten av mitt liv.
Mina egna barn älskar jag mer än det finns stjärnor på himlen fastän jag ibland lämnar dem,och fastän jag varje gång jag ska ge mig iväg undrar varför jag gör det. Svaret ligger alltid precis lika nära.
Tillsammans är man inte bara när man är nära varandra ,tillsammans är man i hjärtat.
Det finns ingenting som säger att man är nära någon även om den befinner sig på precis samma plats som du själv gör, ensam kan man vara fastän man är många, och tillsammans kan man vara även om man är hundratals mil ifrån varandra...
Anna
Kommentarer
Trackback
