För varje dag som går så inser jag att jobba som personlig assistent inte är ett jobb i den bemärkelsen som vi i vanliga fall kallar ett jobb. I min värld är det mer som en ära.Man får komma en annan människa så nära och man är beredd att göra nästintill vadsomhelst för att den ska må bra.

Förut när jag åkte och lämnade en korvkiosk så tänkte jag aldrig på det,nu är det annorlunda,för man lämnar nån som man delar väldigt mycket av sin tid tillsammans med och tankarna finns där oavsett om man försöker koppla bort det när man är ledig.

Jag lyckas sällan när jag är hemma.

När jag kommer till Uganda så är det enklare för där handlar det egentligen om precis samma sak,att göra allt vad man kan för att dom ska få må bra.Det duger inte att bara vara delvis på plats,man måste vara där helt för annars så känner dom av det och samma sak på jobbet.

 

Klockan 3 inatt så ger jag mig iväg.Göteborg-Amsterdam-Kigali-Entebbe.Sverige-Holland-Ruwanda-Uganda.

Samma väg som så många gånger förr.Samma sorts resa men ändå nåt alldeles nytt.