När jag är ensam i Uganda så använder jag aldrig bussen som transportmedel utan alltid motorcykel,och för att kunna åka från vår by Nabweru till stan så måste man gå en liten bit för att hitta dem i byn jämte, Kafuunda.

Varje dag så tar man den där lilla promenaden på väg tillbaka till stan.

Numera hör jag ofta mitt namn ropas när jag går igenom byn.Det känns lite ovanligt än men det är bara att vinka och se glad ut.

 

Nu när jag var nere senast så utspelade sig samma lilla scen varje dag....Vi (jag och Sam) kom gående,vi passerar hus efter hus och jag vinkar åt alla håll och kanter...sen i en skarp sväng så ligger det lilla huset och när jag är 10 meter från just det huset så kommer det barn springande och kramar mig,och till sist kommer den minsta lilla tultande och ska göra samma som de andra barnen,en kram och sen upp i famnen.

Dom tillhör inte Bristol alls men varje dag under min vistelse hände samma sak.Så himla sött!

 

Överallt man rör sig så blir man berörd av barnen....det går liksom inte att inte bli det.