Hur hårt vi än jobbat för att behålla dem helt självständiga i Uganda så är det svårt och vi fattar ju att vi har misslyckats med det.Har man lyckats fullt ut så ska man ju kunna bibehålla den standarden som man vant sig vid och det inser vi ju är svårt för dem oavsett om det gäller Bristol eller de människorna som vi valt att hjälpa som helt privata.Vi sa att vi aldrig skulle hamna här men så gör man det ändå och jag blir irriterad för att vi har låtit det ske.Men så vänder jag på det till vårt försvar och helt plötsligt så vet jag att vi inte kunnat göra annorlunda.

Ska vi veta att nån ligger i malaria eller typhoid och av princip så säger vi nej till att skicka pengar?Ska vi se barnen vara hungriga på skolan och sen bara låta det gå oss rakt förbi eller låta en epedemi sprida sig på skolan för att se om dom reder upp det själva?

Nä,vi funkar inte så och vi kommer aldrig heller att göra det.Det är lika bra att erkänna det. Vi gör vad som känns rätt inuti nu för att framtiden vet vi ingenting om.Kanske förstör vi för någon genom vårt sätt att vara och kanske hjälper vi nån av precis samma anledning och då är det ändå värt det...