I går kom det ett litet meddelande från Anna om att allt bara var bra. Resan ner hade gått fint trots lite strul i Amsterdam med ett krånglade plan som gjorde ankomsten till Entebbe 2 timmar sen. I Amsterdam bad Anna mig att försöka få tag i Eddie och meddela om förseningen så dom inte behövde köra från Kampala innan lite senare. Jag lovade att göra mitt bästa då det inte är alltid man får tag i Eddie. Sedan så skrev vi nästan samtidigt till varandra, Anna och jag,  att dom är så vana att vänta på saker och på varandra så om inte meddelandet gick fram så skulle dom säkert inte vara så irriterade över väntan.

 

Lite senare när Anna lyft från Amsterdam så fick jag tag i Eddie och meddelade att det kändes skönt att jag fick tag i honom för att säga att Anna var sen. Svaret jag fick var då - Jennie, det gör absolut ingenting, du förstår vi är vana att vänta!!!! Kan lugnt säga att man känner det Ugandiska folket väldigt väl efter alla dessa åren;)

 

I dag har Anna varit på Bristol hela dagen. Ett litet samtal hem i från henne angående ett beslut gällande den snart klara skolbyggnaden gjorde att Anna kunde ge Eddie klartecken på att lägga in matta i dom 3 klassrummen, lite anslagstavlor på väggarna, hyllor att förvara saker på och efter detta ska det sättas glas i fönstren och det ska upp hängrännor på taket. Så otroligt skönt att vi kan lösa dessa bitar så snabbt och att Anna inte är längre än ett telefonsamtal bort.

 

Pratade med Anna alldeles precis och då hade dom stannat till på en liten anspråkslös restaurang mellan skolan och stan för att äta det som står högst upp på en Ugandiers önskelista gällande mat och det är griskött. Dom är otroligt duktiga på att laga maten i byarna runtom Kampala och det var där som kvällsmaten för Anna och Sam intogs i kväll med dom enda redskapen som duger till att äta med - fingrarna!!

 

I morgon skulle Sam och Anna tillbaka till Bristol!

 

Jennie