Han kom igenom grinden och bara genom att se honom så visste jag att nåt var fel.En varm kram som alltid och en frågan om allt var bra... Jag har ont i huvudet svarade han och sen brast det för honom. Älskade Brain.

Hans tårar ville inte ta slut och jag vet med ens inte vad jag ska säga...Hjälper ens en kram?

Han berättar att hans mamma som vi vet är sjuk sedan innan nu blivit hämtad av sina bröder hem till byn för att få hjälp.Brain är lämnad ensam kvar med sin ena syster och sin bror.Mamma är tagen 4 timmar bort vilket är en evinnerlig resa i Uganda.Han vet varken ut eller in.Någon har nämnt döden för honom och det är antagligen det som nu gör att han inte ens kan fokusera blicken.Bara gudarna vet när som åt ordentlig senast och det gör så ont i mig så jag vet inte vad jag ska göra.

Mina tankar hamnar hos Jennie och hon känns så otroligt långt borta.Brain är hennes och jag vet att hon hade vetat hur vi skulle gå tillväga.Jag är tacksam för att hon slipper se Brains förtvivlan men ledsen för att Brain inte får ha henne här.Det hade gjort honom mer trygg.

Han samlar sig till slut och säger att han måste gå hem och hjälpa sin syster.

Jag kramar om honom länge och jag hoppas att det kan ge honom lite styrka. Sen ser jag hans långa gängliga gestalt försvinna genom Bristols grindar.

Då...men inte förrän då, så är det min tur att bryta ihop.Jag vill bara bort och jag går.Tårarna rinner för livets totala orättvisor.Tänk om Brains mamma dör? Vad gör vi då? Vad gör Brain då?

Det här händer varenda dag i Uganda,det är inget konstigt,men det händer inte varje dag att det drabbar någon som vi älskar...verkligheten gör verkligen ont då,så vansinnigt ont...