Nu är det en vecka sedan jag lämnade Uganda och det finns inget enkelt i att komma hem.Det är skönt att komma hem,inget snack om det men det är tungt känslomässigt.Det är svårt att landa i vår verklighet och det är så väldigt svårt att veta vad vi lämnar dem som vi älskar i. Man vill ta hem dem och linda in dem i all bomull man kan hitta,se till att dom är mätta och sedan somnar trygga i en varm säng.Deras verklighet ser så väldigt annorlunda ut gentemot våran och den vetskapen blir aldrig lättare att bära utan snarare tvärtom.

 

 

Det är antagligen inte särskilt roligt att vara anhörig till mig skulle jag tro men å andra sidan är det inte särskilt roligt att vara mig heller precis när jag kommit hem. Tankarna snurrar på vad allt vi borde göra och hur vi ska kunna genomföra dem och samtidigt så styr vi inte över det fullt ut för så mycket handlar om pengar,pengar som vi inte har och som vi inte vet hur vi ska få in.

Vi är inne på det åttonde året med Eddie och barnen på Bristol,vi vet vad vi gör men det är svårt att vara logisk i tankarna när så mycket känslor är inblandade,ibland vill man bara vila helt enkelt och drömma om att allt kommer att lösa sig på absolut bästa sätt.