Med bara dagar kvar av den här vistelsen i Uganda så är det bara att erkänna att en dålig känsla kommer krypande.

Jag är inte klar.Varför blir jag aldrig det?Hur kan 3 veckor kännas som 3 dagar?

Jag sitter på vårt hotellrum i Kampala och jag är ensam för ovanlighetens skull.Det är då som tankarna kommer.

Jag tänker ännu en gång att mitt liv hade sett så annorlunda ut om vi aldrig hamnat i Uganda.

Jag förlorade en del av mitt liv då men jag vann såklart en annan.

Ibland längtar jag efter den delen jag förlorade,den ytliga,lättsamma och ovetande delen.Jag var inte på något vis en bättre människa då men jag var antagligen lättare att hantera för människor i min närhet och kanske också för mig själv.

Nu vet jag för mycket,jag känner för mycket och jag vill för mycket också, problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska nå fram till allt.

Friheten jag känner när jag rör mig i Uganda handlar inte om friheten att kunna göra vad jag vill och när jag vill,den sitter djupare än så.Det handlar om en inre frihet som jag inte trodde fanns.

Kanske känns det så för att jag vet att jag har ett hem att återvända till där jag är trygg och där min familj finns.

En familj som trots min längtan finns kvar där vid min sida,den turen har inte alla.