3 fantastiska veckor är tillända och jag är hemma igen.Som alltid är det med tungt hjärta som man lämnar Uganda och det är svårt att veta vad man ska känna.Det är skönt på riktigt att vara hemma men det är också så svårt att veta att man lämnar dem i nåt som är så otroligt svårt.

Jag vet inte hur många barn som har somnat i min famn de här veckorna.Barn som i förtvivlan gråtit efter sin mamma sedan dom blivit lämnade för en lång termin på Bristol.Är man 5-6 år så vet man inte om mamma ens kommer tillbaka igen.Vad säger man till ett barn då? Jag vet inte...men jag vet att det kan vara skönt att få somna en stund då och sen få vakna i samma famn även om den famnen inte är mammas.

 

Trots allt det ledsamma så är det ändå så att vi möter mer glädje ändå.Dessa oerhörda leendena och ögonen som glittrar mer än vad man trodde var möjligt. Jag är just idag lite sliten,lite sliten men ändå så väldigt lycklig att jag får vara en del av Bristol och då gör det inget att man är trött,sliten och lite ledsen för snart så mår man bra igen och är beredd att jobba hårdare än nånsin för Ugandas barn.