Nånstans börjar känslan krypa sig på att vi ändå närmar oss nåt. Vi brukar resa till Uganda i oktober och om allt går vägen så kommer det att ske också det här året.Vad vi aldrig får glömma är dock att arbetet med Bristol löper bredvid vårt vanliga liv som också måste skötas.Ibland har vi drömt om hur det hade varit om en utav oss kunnat jobba med bara Bristol på en halvtidstjänst exempelvis,allt hade varit så mycket annorlunda då och man hade kunnat lägga tiden utan att försaka nåt annat.Nu är det inte så och det kommer heller aldrig att ske men man måste få drömma lite...

 

 

Innan oktober är här och innan man helt kan gå upp i allt som rör sig kring det så är det mycket som ska ske.

Jag har en student om ett par veckor och så hoppas vi få till vår loppis såklart och så ska jag bli mormor för allra första gången också.Jennie har sin 41 årsdag att se fram emot och jag längtar efter den också så att vi är lika gamla igen.

Hon tror hon är så himlans ung ju.....

 

 

I tankarna snurrar redan allt möjligt vad gäller packning,julklappar, vad som är viktigt eller oviktigt.

Hur många väskor ska med,ska jag och Jennie åka tidigare för att göra jobbet innan alla andra kommer ner och hur många vill följa med.

Vi reser aldrig med för många förstagångsresenärer samtidigt för att det blir för mycket både för dem och oss att hålla reda på.Vi vill att varje resa ska kännas unik för dem som väljer att åka med och är man då för många nya så blir inte sammansättningen av gruppen lika bra.Men däremot är det väldigt,väldigt roligt att fler och fler i våra familjer faktiskt vill åka med och se vad det är vi jobbar för,det känns stort för oss.