2003....det var året då Bristol föddes.Då var Eddie 29 år. Drömmen hade varit klar långt innan dess.

När Eddie var 29 var jag och Jennie 28 och vi levde ett hektiskt liv med små barn.Eddie kämpade för en hel harang av andras barn. 2004 kom första hjälpen från Sverige,sen har det aldrig på riktigt slutat.

Långsamt,långsamt i början med en stor ovisshet för Eddie om vilka som skulle komma att orka att fortsätta hjälpa honom att komma vidare.Människor som hjälpte honom en liten bit på väg men sen valde att kliva av och så stod han ganska ensam kvar ändå med sin dröm.

 

Uffe,Lasse,Agneta,Victoria,Jennie och jag.Vi bor alla här i krokarna och vi har alla haft en del av Eddie.

En del mer andra lite mindre.En del valde att göra det som var tänkt från början och lämnade sedan,andra fortsatte långt mycket längre än vad dom själva trodde att dom skulle.Jag vet att Eddie känner tacksamhet emot oss alla.

 

 

Vi började som donatorer och nu i efterhand har vi förstått att Eddie har väntat på att också vi ska försvinna så som så många andra har gjort.Ordet donatorer använder han inte om oss längre för att han är tryggare nu.Han vet att också vi vill det bästa för barnen och vi är vänner istället och skolan är inte hans utan våran.

Det känns såklart bra att veta att han vet att vi vill allt det här,och att fastän vi är lite trötta och låga ibland för att vi inte riktigt orkar eller hinner ta i allt som dyker upp så är det ändå barnens framtid vi har i vårt sikte,alltid är det det,alltid.