Ibland händer det att folk vill göra ett jobb om oss istället för med oss. Ett internationellt tal i skolan,ett föredrag eller som det senaste, en broschyr gjord av en tjej på universitetet.Det är ett arbete som hon skulle göra och hon valde att göra det om Bristol.Tjejen i fråga är min dotters bästa vän och har så varit sedan dom var 5 år så vi känner henne väl.

Idag fick vi se det det färdiga arbetet.Innehållet är på inget sätt nytt för oss,vi vet ju vad vi jobbar med och för men när nån annan lägger fram det och man får läsa om det så tar det i hjärtat och på en sekund så rinner tårarna.

Dom rinner inte för att jag tycker vi är fantastiska eller för att vi gör ett enastående jobb för barnen i Uganda utan mer för att vi har haft turen att få göra det och att se nån annan skriva om det, det gör det hela mer känslosamt helt enkelt.