Vissa dagar är helt hopplösa.Jag kan bli sittande på baken och inte få gjort en enda vettig sak.Tankarna ger sig iväg nån helt annanstans och utan att jag hunnit blinka så är dagen slut.

Tankarna hamnar hos barnen i Uganda och allt vad vi fortfarande vill göra för dem...Nya bänkar under stora trädet för att ge dem skugga,nya klassrum till de lite större barnen,en till sovsal för flickorna därför att dom är alldeles för många i den som dom har nu.En ny buss till dem,bättre skolunformer,mer och bättre mat,bättre instrument.....Listan tar aldrig slut och tankarna tar aldrig slut heller.

 

 

Just dom tankarna kan ibland ta lite energi för att vi vet att lösningen på allt det här ligger så långt i fram i tiden och vi vet i nuläget inte ens om vi kan lösa det.Tankar som ger energi är istället när man tänker på allt vi kunnat göra för dem redan,hur vi fått se många av dem växa upp från barn till ungdomar och hur vi kunnat ge dem kärlek och sen fått lika mycket tillbaka utav dem.

Jag sluter mina ögon och hör dom klingande skratten när hopprepen vevas och små barfotafötter hoppar som om det inte fanns ett enda bekymmer i världen.Jag ser Jennie ta en dans med en unge på skolgården och Brights hand som söker sig in i Amandas så fort han får tillfälle.Jag hör Lucky ropa Linnéas namn och jag ser hur Quenie hoppar upp hos Hampus som om hon aldrig varit någon annanstans.Jag ser Pius komma över gården som den stora killen han är och överlämna ett brev till mig där han berättar hur mycket det betyder för honom att jag vet att han finns.

När dom tankarna kommer,då sitter jag med glädje en hel dag för då känner jag att det vi gör är värt allt.