Jag sitter alltid på samma plats i min soffa när jag skriver,nåt annat är inte tänkbart. Jag sitter i vardagsrummet i vår lägenhet  på andra våning där jag aldrig någonsin trodde att jag skulle trivas men på nåt mirakulöst vis så gör jag det iallafall.Jag känner att det finns en själ här.Huset där vi bor var tidigare en gammal läkarstation och ibland kan jag nästan se Dr Jonsson framför mig hur han går upp i den trappan som vi går i nu.

Huset är inte vackert men det har varit det en gång.Trädgården utanför har björkar och syrener och under gräset gömmer sig vackra stenläggningar. Vi här i Sverige är inte alltid så bra att ta vara på det gamla.

 

 

Mitt över där vi bor ligger en gammal skola.Jag vet inte hur många år den har på nacken men det är många.

Det går fortfarande barn i den och den nya skolan ligger alldeles bredvid den här så det är här alla Tvååkers barn går.Jag ser såklart skillnaderna och jämför dem med våra barn i Uganda.

Här vimlar det av färger,olika frisyrer,och vad dom leker varierar i oändlighet.Det ringer en klocka och så springer dom in. Där ser alla likadana ut i sina uniformer,håret är bortrakat.Dom har 3 gungor på 400 elever och när nån slår i den gamla bilfälgen som agerar klocka då sätter sig barnen på huk,sen slår det en gång till och då går dom in.

Skratten och stojen hörs tack och lov på båda ställena.

 

 

Tänk att dom alla är barn och ändå är skillnaderna så oerhört stora. Man föds in i ett liv och en del behöver inte kämpa en enda dag medans andra kämpar från sitt första andetag.Dom här skillnaderna handlar ju inte bara om att vara vit eller svart eller fattig eller rik för skillnaderna finns också här mellan våra barn.

Jag vet vid det här laget att livet inte är rättvist och det kommer heller aldrig att bli det,men jag önskar att vi iallafall med tiden kunnat minska klyftan åtminstone litegrann....

 

 

                                                                                           Anna