2013 åkte jag till Uganda ensam för allra första gången.Det var många som undrade om jag var riktigt klok då.

Jag tror kanske att jag undrade det själv också.

Den gången fick jag för första gången besöka Eddies barndomshem och det var första gången jag hörde honom berätta om sina minnen kring kriget som förändrade hela hans liv.Jag hörde varenda ord han sa men jag förstod det inte och jag kommer aldrig heller att göra det.Hur kan vi ens förstå vad människor i krig har fått utstå?

 

Vi besökte en massgrav där tusen och åter tusen Ugandier dumpades utan ett värdigt avslut på sina liv och när Eddie frågade om jag var beredd att titta ner i den där graven så svarade jag ja utan att tveka.

Hur ont det än gör att se såna här saker så är det ingenting i jämförelse med vad folket fick uppleva då och vad människor i världen gör än idag.

Jag har ingen noja inför döden,den skrämmer mig inte alls men nog skulle jag vilja att mina människor vet vart jag är och att jag fått ett fint avslut...ingen förtjänar att bara dumpas nånstans som om att man inte betydde något alls.

 

 

 

 

 

 

.