På just den här vägen sprang han som barn.Han bar vatten i dunkar precis som alla barn gjorde och han pratade inte det språket som han borde ha gjort för att undgått de slagen han fick ta emot.Han lärde sig till slut att prata det språket och då var han också stark nog att be om att få komma därifrån.Han har förlåtit den som slog honom idag för det är sådan han är,han ältar inte och han förlåter för det har han fått lära sig att göra.

 

Vi går på vägen han gått så många gånger förr och jag lyssnar på det han har att säga,därför att när han pratar då lyssnar man.Tysta människor fashinerar mig nåt alldeles och jag vill alltid höra mer av vad dom har att säga.

Kanske för att jag önskar att jag hade mer av det i mig själv,det tysta och försiktiga.

Jag hör historier om vad dom lekte,hur det såg ut då,för en hel evighet sen nu och hur han längtade efter sin pappa.

Han berättar om alla de olika banansorterna som vi ser längs vägen och jag lär mig att se skillnad på dem.

För han är det en promenad som vilken som helst, för mig är det inte det.Jag går sakta och jag önskar att den aldrig tagit slut och jag önskar att hans berättelser aldrig ska ta slut.Jag önskar att han aldrig ska tröttna på att visa mig det livet han hade,om vad han drömmer om eller vad han tänker på.

Han avbryter mina tankar och frågar om jag vill gå genom stan eller igenom plantagen tillbaka och jag svarar att det inte spelar nån roll,för sålänge jag får se och uppleva det här så är jag lycklig oavsett vilken väg vi går.

 

                                    

                                                                                       Anna