Det är studentvecka i familjen.Min son Hampus är inne på sina sista dagar av det långa långa skollivet och han är så lycklig för det.Han har ett jobb som väntar på honom och jag vet att han ser fram emot att starta den delen av livet.Att arbeta är hans grej.I familjen går vi samman som en enhet för att göra Hampus dag till en dag att minnas för honom.Om han inte minns den ska det inte bero på oss iallafall....

 

I Uganda sätter en del ut sina små bebisar på vägen med förhoppningen att de ska bli påkörda för då kan man kräva pengar av den som gjorde det,och i Uganda väljer en del att hålla sin barn hemma från skolan för att man inte vill att de ska ha en högre utbildning än vad man själv har.

I en väl fungerande familj i Uganda så funkar dom som vi gör nästan.Man ställer upp för varandra och man gör det man kan,men alltför många familjer är inte hela och den enda dom jobbar för är sig själv,om ens det.

I Uganda vill dom flesta ungdomar inget hellre än att gå i skolan så länge som möjligt för dom vet att den enda vägen ut ur fattigdomen är kunskap och utbildning,och dom flesta unga står utan arbete eller sysselsättning överhuvudtaget.

 

Framtiden för våran Hampus ser ljus ut.Han har ett driv i sig som gör att han kommer att klara sig i livet.

Stolt är jag över att han är min och för all del hans pappas också, men mest stolt är jag att han är sin alldeles egen och för att han alltid går sin egen väg.