Idag känner jag mig lite tom inuti.Vi gick ut och bad om hjälp igår till det den i särklass största insamlingen vi gjort och det är också starten på ett oerhört arbetsamt år för mig och Jennie.

200.000 är en fruktansvärt galen summa och jag har nästan redan nu svårt att se att vi ska klara detta på bara ett år men samtidigt hade vi aldrig gett oss på det om vi inte trodde på det.Vi vet att det måste göras och det ger ett driv större än nåt annat.Varje år tänker vi att nu kan vi inte göra mer,men likväl så händer det saker som gör att allting bara växer och vi klarar att ta oss igenom ännu ett år med hjälp och stöttning av en mängd människor i vår närhet.Ska vi ta oss igenom 2017 kommer vi behöva dem ännu mer och och vi kommer att behöva bli ännu fler.

 

Tur att vi ännu bara befinner oss på år 2016 och kan avsluta det innan vi alltför mycket tänker på hur 2017 ska bli även om det är lite svårt.Men ibland är det bättre att inte tänka så mycket utan bara köra på och hoppas på att det tar oss ända in i kaklet.Vi vet ju att hårt arbete lönar sig.

 

Anna och Jennie