Jag känner en hand på min axel och jag tittar upp och Eddie säger Hon är här nu...

Jag vet med en gång vem det är och jag vet att hur jobbigt det än känns så måste jag gå dit.

 

Det har gått 2,5 månad sedan vi förlorade Wendy och det var hennes mamma som kommit för att träffa oss.

Jag tar ett djupt andetag och greppar den lilla gåvan som Wendys familjevän skickat med till hennes mamma och så går jag emot köket.Köket där vi sett Wendy så många gånger förr och där jag såg henne sitta senast jag var nere i juni vilket också var den sista gången jag såg henne för alltid.

 

Så ser jag henne,och jag ser Wendys syster och dom gråter så förtvivlat.Jag går ner på knä framför dem och jag tar Wendys mammas händer och så gråter också jag.Vi känner inte varandra och vi kommer aldrig att ses igen men jag känner hennes sorg över sin förlorade dotter.Hon berättar mellan tårarna hur Wendy sina sista dagar vägrat äta,hur hon sakta bara tynat bort framför deras ögon där i en säng på sjukhuset fastän ingen kunde säga vad problemet egentligen var.Hur en läkare frågat efter hennes namn och hur Wendy dog mitt i utan att hinna säga färdigt det...

Hon frågar mig hur hon ska ta sig vidare när hon inte vet eller förstår varför Wendy dog och jag...jag får inte fram ett ljud för jag vet inte heller.

Hon frågar om jag har några bilder på Wendy och jag visar dem jag har....

-Det vackraste jag har sett svarar jag och inuti dör jag.

 

Wendys saker står kvar där hon lämnade dem när hon åkte från Bristol sista gången.Mamman vill varken se eller ha dem.

Hon ville egentligen inte ens komma tillbaka till Bristol överhuvudtaget igen,men hon gör det ändå för att träffa oss.Vi pratar en stund till,jag får läsa Wendys journaler från sina sista dagar och ingen förstår varför det händer,men det gör det och samma dag som mitt första lilla barnbarn föds på ett sjukhus i Sverige den 19 augusti så dör Wendy i Uganda bara 3,5 timme senare.

 

Vi säger Hejdå och jag går undan in på Eddies kontor där jag fullkomligt exploderar.Hur kan det ens få ske?

Varenda dag och hela tiden så dör barn och ingen vet varför.

Dagen efter släpper vi upp en lykta tillsammans med barnen för Wendy och det känns som att hon vet att hon var älskad.

 

Anna