Varje år vid den här tiden så slår känslan emot mig så mycket starkare än annars, att jag har haft en sån ofantlig tur i mitt liv.Att få födas och växa upp och leva i Sverige.Att jag får äta mig mätt varje dag,och att jag har varit älskad sedan min allra första dag i livet.

Världen ser sannerligen inte ut så för alla.Jag har alltid vetat det men det har aldrig vart en stor grej för mig eller nåt jag funderat på innan människorna i Uganda blev en del av livet.

 

Nu när den största högtiden av dem alla börjar närma sig så får det mig att tänka och känna ännu mer.

Jag har inte bara min familj här,jag har en i Uganda också som jag älskar massvis.Vi har alla barnen på Bristol som finns i tankarna och som vi så önskar hade fått uppleva en jul som inte liknar nån annan.

Det hjälper inte dem för att jag inte firar jul eller äter eller mår väl men mina tankar kommer jag aldrig ifrån.

Vi har möjligheterna att själva må bra men samtidigt se till att andra,mindre lyckligt lottade gör det med oavsett om dom bor i Uganda,Pakistan eller är ett ensamkommande barn ifrån Syrien.