När lyckan inte kan bli större...
För att vi ska ta oss igenom och kunna utföra det vi gör i Uganda så måste vi kämpa.Vi får aldrig ge upp.
Vi kan dippa lite men sen måste vi ta oss upp och framåt igen. Det finns inget annat,men det är inte så lätt alltid.
Så här är det för alla oavsett vad det gäller...För en del människor så dras det här kämpandet till sin allra yttersta spets och ändå så står dom kvar och ger aldrig upp tills dom nått det målet dom kämpande för...
Igår föddes det en liten kille i vårt land.Hans mamma och pappa är två av dem som aldrig gav upp.
I 17 år har dom kämpat för honom.Dom har kämpat och dom har gjort det tillsammans och nu har dom honom i sin famn.
Det går inte ens att förstå vad dom måste ha gått igenom mycket,både tillsammans och var och en för sig.
Hur starka dom måste vara i sin kärlek till varandra när man kan orka vänta på ett barn så länge,hur man kan orka vänta på nåt överhuvudtaget under en så lång tid.
Jag känner en sån oerhörd glädje för deras skull och jag tänker att just såhär älskat och välkommet borde alla barn i världen vara.Han har den starkaste av alla grunder att stå på och han kommer med all säkerhet att få veta varenda dag hur älskad han är.
Utan att dom vet det så får också jag en styrka av av dem.Så klart kan vi inte ge upp vår kamp för Bristols barn.
Kanske är vägen lång och inte så rak,kanske måste vi falla lite för att sedan komma tillbaka starkare men att inte kämpa för det målet vi har,det finns inte.
Jag känner en enorm respekt för den lille pojkens föräldrar och jag önskar dem allt gott i det nya livet dom har framför sig,för nu kommer inget att bli sig likt igen.
Ni kämpade och ni gav aldrig upp och ni vann det vackraste av allt...ett barn att älska.
Anna
Kommentarer
Trackback
