Det är inte en gång som tanken vafan håller vi på med? har gått igenom huvudet.Varför lägger vi all denna tiden på att förändra och färbättra nåt som kanske är ett evighetsgöra.Vart vill vi nå? Och kan vi ens nå dit?

Frågorna jag ställer till mig själv har inget svar och jag vet bara att drivet finns där inuti.Det är barnen man ser.

Man ser dem när man vaknar och man ser dem när man somnar och man ser dem också däremellan.

Daniel som stolt visar mig att han lärt sig räkna till 5 på svenska,med sin blick fäst på Jennie för att hon ska bekräfta att det är rätt.Pafflus som gråter efter Hampus när han satt sig i bussen för att åka hem och som till slut somnar i mitt knä där i mörkret på Bristols skolgård av ren utmattning.En liten flicka som hela tiden söker Willes trygga famn och Lille Bright som inte ens har en aning om hur älskad han faktiskt är.

 

Vi påverkas så otroligt mycket av våra besök nere i Uganda och det är totalt omöjligt att förstå det när man inte varit där.

Man får aldrig någonsin med sig hela hjärtat hem igen...