Jag vet på riktigt inte hur jag ska förklara hur vansinnigt svårt det är att komma hem efter en resa till Uganda.

Känslomässigt är det ett inre kaos,inte bara på mig utan också på de andra som reser med oss.Det går inte att förstå vad barnen skapar för känslor inuti.

Att älska någon handlar inte om blodsband utan bara band.Band som knyts oss emellan av olika anledningar och av olika sort.En del kommer en så nära så man skulle kunna göra precis vad som helst för att förändra livet för just den.Vi vet att en del av barnen saknar all mänsklig kärlek och värme i sina liv.Vi vet att en del av dem har sin enda trygghet i det andra barnet dom somnar bredvid på kvällen.Vilket barn i hela världen förtjänar att ha det så?

 

När jag tittar på de andra i vårt resesällskap så kan jag känna det dom känner.Vi befinner oss på samma känslomässiga stadium och jag vet att dom kommer att få brottas med sina känslor ett bra tag framöver.

Saker som tidigare varit viktiga kommer att få en annan innebörd nu.Saker som tidigare kändes svåra att hantera kommer att kännas enklare för att man vet att det finns dom som har det så otroligt mycket värre.

 

Vi har vårt liv här men det innebär inte att vi har rätt att glömma att det finns andra i världen.

 

 

Anna