Att jobba vakna nätter är förödande för ens tankar.När han somnar in och nätterna blir lugna så sitter man där i mörkret och på en sekund så skenar dom...Man tänker på allt och ingenting och jag personligen har aldrig någonsin löst ett problem nattetid.Det finns ju ingen logik alls i det man tänker just då,men likväl så gör jag det.

 

Vi pratade om det häromdagen jag och Jennie att vi är lite dåliga på att se det vi har gjort.Vi fastnar i det som vi inte har gjort istället.Vi glömmer de förändringarna som är gjorda för barnens bästa och fokuserar istället på de brister som trots allt finns kvar. 8 år är ingenting när man vill förändra barnens status i Uganda....Det ligger djupare rotat än att att 2 Tvååkersungar kan ändra på det hur som helst. Jag vägrar tro att vi inte kan förändra det,för slutar vi att tro på det då kan vi lika väl lägga ner med en gång.

 

Små saker som borde vara enkla att genomföra blir stora i Uganda just för att vi ser så olika på barnens viktighet i världen.

Vi kan ge med oss och acceptera vissa saker men andra saker kan vi stånga oss blodiga för.

Vi borde kanske falla in i mönstret som råder i Uganda,anpassa oss till 100 % och låta allting ske efter de traditioner och regler som finns där,men det går inte,vi skulle aldrig kunna jobba då.

I deras värld är ett barn ingen...I vår värld är ett barn allt.