När jag slutade på mitt förra jobb efter 16 år så var jag helt på det klara med att jag aldrig skulle jobba med människor igen.Jag var färdig med det.Punkt.

Så åkte jag till Uganda i 9 veckor utan att veta vad jag skulle göra när jag kom hem.På plats där blev jag tillfrågad om att jobba på en nystartad flyktingförläggning. Människor igen.En del trasiga sådana.

Ja tack sa jag det gör jag gärna.Den tiden där blev kort för förläggningen skulle inte finnas kvar men jag lärde mig massor och det stod än mer klart för mig att inte mer människor.

Innan jag åkte till Uganda hade jag också sökt en del jobb,men inget var väl speciellt hoppfullt som jag såg det och jag hankade mig fram med lite vikariejobb på en förskola....mer människor.

Så ringde dom från det jobbet jag har nu och frågade om jag ville komma på en intervju.Nu var jag i ett läge där jobb verkligen var ett måste för jag hade blivit ensam.Jag kände direkt att allt kändes väldigt bra med företaget och den som skulle vara min arbetsledare men faktumet kvarstod ju att det skulle handla om ett jobb med ännu mer människor,och jag ville inte....eller gjorde jag det?

 

Jag blev livrädd första gången jag mötte min brukare.Jag kan erkänna det.Men hur skulle jag kunna säga det?

Han var så otroligt sjuk just då och jag såg inte hur jag någonsin skullle kunna räcka till för det han skulle behöva att jag gjorde.Men det tog 1 timme sen visste jag att jag skulle kunna klara det och jag visste att människor är det enda jag vill jobba med.

Nu närmar det sig 1 1/2 år som jag jobbat för honom och jag har aldrig ångrat det.Jag har fortfarande 1000 saker att lära mig men jag har också redan lärt mig massor.Vissa dagar når jag bara inte fram och jag förstår inte vad han vill och då går det inte att känna sig nöjd med sig själv fastän man vet att man gjort allt.Andra dagar ser man att man gjort precis allt rätt och då infinner sig ett lugn inuti.Han pratar inte med ord men det betyder ju inte att han inte kommunicerar för det, man måste bara förstå vad som sägs i det ordlösa...

 

I Uganda handlar det också mycket om att förstå det osagda.Att känna av en situation och avgöra om det är viktigt eller superviktigt.Att förstå en handling som ur vår vinkel sett inte är rätt men där är den enda utvägen.

Och att förstå att hur mycket vi än gör så kommer människor att lida och det finns ingenting vi kan göra åt det.

Där har jag en lång väg kvar att vandra,att acceptera det är överjävligt svårt.

 

Anna